catchmeifyoucan

jag har nu börjat inse hur långt jag verkligen kommit, att jag verkligen klarat det jag aldrig trodde att jag skulle klara, att jag klarat det som ingen annan trodde att jag skulle klara. få av er har sagt till mig, "jag trodde inte du skulle hålla det, jag trodde inte att du skulle klara det, men du har bevisat mig fel.." och fyfan vad viktigt att höra det. även om det är trist att ni är några som inte trodde att jag skulle klara det, men bra utav er att våga erkänna, och samtidigt förmedla att jag bevisat er att jag klarar det.

det är inte själv lätt att inse hur långt man kommit, i spegeln ser man sitt samma gamla jag. trött, överviktig, ofräsh, lat, you name it.. men flickan i spegeln har börjat se en annan flicka nu, sakta men säkert kommer hon fram, på insidan är hon densamma, men utsidan har börjat få en yta, en yta som ser någonting ut i flickans ögon. hon tror inte att hon är bättre än någon annan, inte heller att hon är vackrare eller finare än någon annan, hon börjar bara inse att hon börjar bli hel som människa, hon har inte skapat någon ytlighet, hon har bara skapat ett förtroende för sig själv och sin förmåga att klara saker som hon aldrig trodde att hon skulle klara. hon framsto som negativ och sur, nu berättar folk för henne att hon skiner, att flickan har en positiv känsla i livet, en positiv känsla som hon delar med sig av. hon framsto som hård och arg, hon var arg på livet och på sig själv, nu kan hon känna lugnet i livet och hon ser det positiva i allt. hon hade panik för framtiden, att hon aldrig skulle bli så som hon själv ville, nu tar hon dagen som den kommer och hon börjar inse hur långt hon kommit, och hur mycket längre hon kan komma. hon kände ingen stolthet för sig själv innan, nu är hon mer än stolt. hon är inte helt nöjd, hon är bara lycklig. flickan börjar bli hel.

jag fick inte detta gratis, det kom inte som ett brev på posten.. vissa verkar tro det. att jag har sån "lyx", men var är det lyx någonstans? att jag lyckats är kanske lyx, men alla kan lyckas. även den svagaste! jag fick ingen lyx-behandling, jag fick inte hjälp utav någon förutom mig själv. varje dag var en kamp, varje dag ÄR en kamp. jag hatade kampen först, nu älskar jag den. tro inte att jag satt på röven och rullade tummarna och inte gjort något. jag kämpade varje dag med att förändra mitt liv till det bättre. och här står jag idag..