catchmeifyoucan

min svåra tid, med övervikt började redan i tidig ålder, i och med att jag var så pass ung, så kan jag inte säga en exakt siffra på min ålder, men det började tidigt.. skulle gissa på att jag var sex-sju år, och under denna tiden så minns jag att det var en av dom jobbigast tiderna i mitt liv..

jag började på en ny skola, en större skola, men större barn, äldre barn.. och redan då så pekade folk ut mig som "henne tar vi, hon är fet!" och mycket riktigt så blev det så. orden flög som små fåglar genom korridorerna till mig, nästan som om dom hade skickat dumma kommentarer med bud.. men samtidigt så minns jag hur mycket glädje jag fann på den skolan, genom min klass, som jag storm-trivdes med även om vi inte var skolans bästa klass. menmen.. med tiden lärde jag mig att gå förbi och inte lyssna, men det gjorde inte mindre ont för det.. jag var ju bara liten, och jag försto inte varför dom sa så, var jag så tjock att det var rätt att reta mig, är det så man ska göra, när man ser en tjock person?

slutet utav sexen kom, sommarlovet kom och livet tog en rejäl vädning den sommaren, jag gick ner 16kg och jag minns fortfarande folks blickar när sommaren var över, och skolan var igång igen.. folks ögon som stirrade så mycket att dom ramlade ner på golvet, folk som helt plötslig inte sa "tjockis!" eller "fetto!" när jag gick förbi.. även jag där en tid efter försto vad som verkligen hade hänt, det fanns en anledning till varför dom hade tystats ner, det fanns en anledning till varför som vände blicken bort när jag gick bort.. jag hade blivit smal, jag hade blvit vad dom aldrig trodde att jag kunne bli. jag smällde dom på fingrarna och det gjorde nog så pass ont att dom tappade talförmågan.. för efter den sommaren, hörde jag inte ett ljud från dom..

.. tiden gick, och jag behöll vikten och självförtroendet som jag hade byggt upp i två år. sen var det dags att säga hejdå till högstadiet och börja ett nytt liv på gymnasiet. jag tror detta var min absolut mörkaste tid i livet.. jag minns det som om det vore igår. jag hatade mig själv, jag äcklades, jag ljög för alla, jag skolkade, jag förfalskade sjukintyg, jag lovade förbättring, men jag låg redan nere på bottnen.. jag minns att jag lurade mamma att jag gick till skolan, men vad jag verkligen gjorde var att jag gick ner till stranden och satt mig där en hel dag, vissa gånger gömde jag mig i vårt utehus tills alla hade gått hemifrån, en annan gång gick dom inte hemifrån och där satt jag.. jag fick en av mina vänner att ljuga för min mamma, för min lärare, jag spottade ur mig att jag inte ville leva längre för mamma, och hon tog det hårt.. jag minns det, jag sårade henne, min mamma.. men just i den tiden, så var det så det. tiden gick och dom tog beslutet att jag inte fick gå kvar, att jag hade missat och tappat så pass mycket att inget kunde reparerar skadan som var skedd. jag tog ett sabbatsår, och det behövde jag, för att läka det som var skadat. och till en viss del blev det läkt, men till en annan inte. 

sabbatsåret-året gick, sommaren var slut och det var dags att börjar om gymnasiet, ge det ett nytt försök. jag träffade sofi, som omfamnade hela min värld, hon var och är min ögonsten. tillsammans med henne så lyckades jag gå ned, inte för att det var vår plan, eller att vi var motiverade utav något, utav det bara hände. den lyckan som hon gav mig under den tiden gjorde något, något speciellt. jag tänkte inte på det mer, jag sket i det. jag var glad, och jag var lycklig och jag levde så som man ska leva.

första året gick, sommaren kom och jag gick tillbaka till gymnasiet.. utan sofi. hon hade valt att hon inte ville mer, och hade därför valt att hoppa av. sorgen var stor, jag minns det fortfarande. men sen fanns det några tjejer kvar där i klassen som rockade min värld, och vi levde loppan med förfester, fester, magaluf, studenten och balen. (jag klarade det, jag gick ut gymnasiet..) men tyvärr så levde jag loppan genom att lägga på mig några kilo, jag gick från 60kg till 79-80kg och under denna tiden så gav jag mig på gi, soppor, och den ena efter den andra dieten.. jag gick ner 2kg, men gick upp 3.. jag skrev inlägg på inlägg här. jag skrev träningschema, och matschema men bröt efter 1-2veckor.. jag gav mig fan på det några gånger, men misslyckades. jag intalde mig sjäv "man kan synda en gång varje helg" jag hade fel.. jag sto stilla. efter studenten så drog jag fram vågen, ställde mig på den och världen rasade totalt. den visade att jag var uppe på 79kg, och även min mamma grät för mig skull. jag minns att hon sa "jag har aldrig sett dig som en tjock människa.." men jag tror även där att hon insåg vad som hade hänt.. och jag försökte, men misslyckades. jag gjorde det igen, men misslyckades. tiden gick och inget hände.. det var som om att jag satt och väntade på att ngn eller ngt skulle komma.. men inget hände. 

den 30 januari, detta året så brats något inom mig, och var det var kan jag inte svara på. jag vet inte om det var min dröm som äntligen hade bestämt sig för att ta sig ut eller vad det var, men från den dagen så var inget sig likt. och som jag sagt innan, så vet jag att ni är många som är chockad över min viktnedgång och jag vet inte hur många utav er som skrivit till mig. både vänner, bekanta och okända människor, och till er vill jag ännu en gång säga: tack. tack för era ord om hur duktig ni tycker att jag har varit, tack.

jag vet att det är svårt. livet är inte lätt, men egentligen.. när vi säger "livet är inte lätt" vad jämför vi med då?.. jag klandra inte dig, eller dig eller någon, för jag har själv varit så djupt nere i skiten så det finns inte. det tog mig 15 år av mitt liv att ta mig hit.. 15 lång år. jag är en ny människa, det kan vem som helst intyga. folk säger "du är mycket gladare" och "det lyser lycka i dina ögon" och "man ser det på dig, att du lever nu.." och för engångs skull, så tror jag på er. jag tror på er när ni säger det till mig, jag lyssnar och jag tror er.

jag vet att så himla många utav er har frågat mig, vill ha tips osv, men ni måste inse en sak - detta handlar om dig, ingen annan. tror du på dig själv? om inte, då klarar du det inte! har du motivationen? om inte, då har du ingen chans! fixar du att att lägga om din kost, din livsstil.. föralltid? inte? skippa såfall att läs vidare.. du måste offra så mycket, och jag vet att det jag skrev nyss kanske var hårt men det är sanningen. kolla på mig, det tog 15-fakking-år för mig. förfan.. tro inte att det varit lätt för mig bara för att jag tagit mig hit där jag är idag. det har varit ett tufft krig för mig i många år, men äntligen har jag vunnit. det är dags för dig att bestämma dig om du vill vinna kriget eller om du ger upp.. jag bestämmer inte över dig, det gör du! hitta din balans, och sluta byt diet var och varannan dag. du måste bestämma dig, du måste intala dig själv att såhär är det nu och såhär förblir det.

i början utav min resa, så var det tufft. jag drömde om godis. kan ni förstå? drömde om det.. jag fick dålig hy, fruktansvärd andedräkt men det är så det blir, och låt det bli så, det går över. varför blir det så? gifterna som ni har i er kropp måste komma ut någonstans, var? porerna och munnen. i början kände jag mig så ofräsh, jag svettades bara jag satt ned då kroppen gjorde av med gifter, min mun stank så himla mycket, jag var fet och glansig i hyn och jag såg skitig ut. var det värt det? abso-fakking-lut! det var såååå värt det. 

jag har avstått så mycket under denna resan. har jag varit bortbjuden så har jag valt vad jag skall äta och inte äta och man kan inte komma med "men det är kalas, då får man äta!" absolut, ät på.. eller? jag kan säga såhär - börja ät det ni älskar när ni har hittat en balsan. en balsan som gör att ni inte går upp i vikt utav det. för ska sanningen fram, så i detta fallet så är det det vi älskar mest som skadar oss mest - fet mat, socket osvosv. du älskar det - men behöver du det? jag har levt utan skräp i över två månader och jag mår strålande, mitt sockerberoende är borta och jag behöver inte det mer. men, ett sockerberoende går inte över på en natt, för mig tog det strax över en månad och nu finns jag ingen anledning till varför jag skulle köpa godis? gör ni det. jag gillar det fortfarande, men jag älskar inte det längre.. känns det som att jag är en tråkmåns? well, okey. det får ni tycka, men jag har valt vad som är viktigt i livet, och det är att må bra ute-och inombords. att känna sig fin, och att känna sig nöjd. men det är min lycka i livet, det är mitt mål. det kanske inte är ditt mål, det vet jag inget om. men har du samma mål som mig? varsegod, det är dags att göra en förändring. det är dag att vara lycklig och det är dags att leva. för en gångs skull så glänser jag - se till att det snart är din tur, okey? vänta inte å¨att det ska komma till dig, för det gör det inte. det är du som måste göra något, ingen annan!