catchmeifyoucan

för några dagar sedan tog det slut mellan mig och martin, efter 18 månaders förhållande. det är inget jag lider av, utan jag lever gott på dom fina minnena vi fick tillsammans. och hade det varit meningen att det skulle vara han och jag, så hade det inte tagit slut, så enkelt är det. men jag klandrar ingen. det var såhär det skulle bli, och det får man ta med en klackspark. jag slösar inte tid på att gråta över det, inte iheller över att tänka på det. varför göra det? egentligen? finns ju ingen mening. livet går ju vidare som vanligt. man måste leva gott på den tiden man hade och det är ju inget man ska gråta över. det var ju bra tider liksom!

men är jag singel-människa, eller är jag förhållandes-människa? det finns ju både för och nackdelar, såklart. så vilket är bäst?

+ någon att sova med!
+ någon att prata med
+ någon att pussa, krama
& mysa med
+ någon att dela glädje&
sorg med
+ sex, hoho
+ någon att skoja, och
skratta med!

- man blir tjockis av alla
filmkvällar
- man kan inte flörta med
andra killar
- man är inte lika fri som
singel
- bråk om onödiga saker

något jag glömt? säg till såfall. har nog glömt en hel del. men jag tror + överväger - för min del. jag vill ha någon att dela livet med, sova med, krama osv. det mår man bäst av enligt mig. så jag anser mig själv vara en förhållande-människa. jag rusar inte in i något, icke! men hoppas som alla - att hitta den rätta! :)